År 1940 skrev Claude Shannon A Symbolic Analysis of Relay and Switching Circuits, förmodligen en av nittonhundratalets mest inflytelserika magisteruppsatser. Han var vid tiden tjugoett år gammal och student vid MIT. Här presenterar han idén att använda elektroniska kretsar för att utföra logiska operationer och lägger därmed fundamentet för den elektroniska datorn.

Fyra år tidigare hade Alan Turing i uppsatsen On computable numbers, with an application to the Entscheidungsproblem (1936) fastslagit de teoretiska gränserna för beräkningsbara tal genom tankeexperimentet med det som senare skulle bli känt som Turingmaskinen, föreställd som ett slags skrivmaskin försedd med en oändligt lång pappersrulle, som endast kunde skriva 0 och 1 – eller sudda. En uppsats som, enligt Bruno Latour, är ”so baroque, so kitsch… there is no chance that it would be accepted nowadays by any journal”.

Medan Turing knäckte koder i Bletchley Park hade Shannon suttit böjd över, eller snarare strövat längs med, Vannevar Bushs Differential Analyzer på MIT där han var assistent från 1937. Till denna ett hundra ton tunga plåtval (som såg ut som ett enormt fussball-spel) hade den unge matematikern tagit med sig den boolska logik som han sysslat med när han läste vid Michigan. Var det möjligt att kombinera elektroniska kretsar så att de genomförde symboliska logiska operationer? Att förena dessa två välkända forskningsfält hade förvisso föreslagits förut, men ingen hade dittills dragit de teoretiska slutsatserna av mötet. Av eller på kunde bli rätt eller fel som kunde bli ett eller noll och med ens var det möjligt att låta reläer utföra binär aritmetik. Inte bara det: Shannon insåg snart att samma principer kunde användas för att jämföra storheter och ställa upp villkorliga satser av typen ”om X är lika med Y, utför Z”. Logiken hade blivit digital.

Ett-till-ett

Det var dessa fynd som Claude Elwood Shannon förde in i sin magisteruppsats, ett arbete vars innehåll svårligen kan beskrivas som barockt (och som är betydlig mindre välkänt utanför ingenjörskretsar än hans banbrytande A Mathematical Theory of Communication som kom 1948), men vars form förtjänar ett ögonblicks mediearkeologisk uppmärksamhet.

Det inskannade uppsatsoriginal som MIT gjort tillgängligt bär bibliotekets stämpel med datumet tjugonde december 1940. Shannons genombrottsverk är författat på en skrivmaskin där metalltypernas ojämna nedslag mot papperet får bokstäverna att studsa upp och ner på sidan. Där satt han, informationsteorins fader, i sitt studentrum och lät mekanikens krokiga armar teckna idén om elektronikens binära renhet.

Efter sidan nio tycks Shannon ha bytt färgband men förskjutningarna i höjdled består förstås, inbyggda som de är i typernas infästning. Radernas ojämna baslinje minner om de typsnitt som brukar användas när man bjuder in till kalas. Den logiska algebrans fader, George Boole, har fått e:et i sitt efternamn ifyllt med penna i efterhand. Sida upp och sida ner kan vi följa den klara tankens smetiga avtryck på dess väg mot den fulländade slutsatsen – och därmed början till avskaffandet av varje skrivdons idiosynkrasi. Här sker brottet, kan man tänka, mellan det som Friedrich Kittler kallade för skrivmaskinens diskursiva nätverk – vilket han menade kännetecknades av skillnaden mellan närvaro och frånvaro (en tanke som även finns skisserad hos McLuhan) – och det som N. Katherine Hayles kallat för det digitala paradigmets växlingar mellan mönster och slump. Den direkta kopplingen mellan tangent och avtryck – som semiotiker tycker om att kalla relationen mellan det betecknande och det betecknade – manifesterad genom skrivmaskinens typarmar, gestaltar ett-till-ett-förhållandet mellan varje tangent och det tecken den ger upphov till på papperet. Ett ”a” är inte bara ett a, vilket som helst, utan just det a som just den typarmen på just den skrivmaskinen producerar: trycker man hårdare blir bokstaven mörkare, avtrycket djupare (om maskinen är mekanisk). Förmodligen skulle Hayles tvingas räkna Shannons matematiska rapport till gruppen böcker och människor – ”print and proteins” – vilka förenas i det att de bär informationen i sina kroppar, ”in a durable material substrate… [that] cannot easily be changed”.  Shannons uppsats blir då den digitala erans urscen där den analoga tekniken lekfullt skuttar mot sin egen död; det motvilliga originalets dröm om den perfekta kopian. Avskaffandet av den analoga överföringens inbyggda godtycke måste likt förbaskat ut ur huvet, ner i fingrarna och upp på papperet. Mannen som ville bli ihågkommen som hjärna lämnade, på grund av en ojämn typuppsättning, efter sig ynglingens ryckiga pekfingervals.

Auratisk upprättelse

Men det är endast för dataålderns urinvånare som den analoga maskinskriften uppträder som höjden av individuellt uttryck. För oss skapar Shannons torra beräkningar i den logiska symboliken, tack vare sin nedskrivningsapparat, en artefakt som visuellt lämnar ett tydligare personligt avtryck än tonårstwitter. Den auraförlust som Walter Benjamin förknippade med övergången från hand- till maskinskrift och som Martin Heidegger menade hade en omedelbar och förödande inverkan på själva tänkandets möjligheter – förknippade som de var med handens rörelse och ytterst med det faktum, enligt filosofen, att människan var den enda varelsen som hade en hand – kan behöva revideras i skenet från bildskärmen. Kanske är det till och med motiverat att tala om ett slags mediehistorisk figur om ”auratisk upprättelse” i meningen att tidigare medieformers tyranniska exakthet tenderar att förvandlas till charmiga och rörande irrationella uttrycksformer genom nyare medieteknologiska linser. Mot Heideggers bekymrade konstaterande att maskinskriften suddade ut individen kan vi lyfta fram Shannons anmärkningsvärt kladdiga a:n och z:n vid tiden för uppsatsskrivandet.

Om vi betraktar 1940 års magisteruppsats A Symbolic Analysis of Relay and Switching Circuits från ordbehandlingens (tillsynes rakare) horisont kan det se ut som  att skrivmaskinens egenheter på tre kvarts sekel gått från att vara brus till att bli information. Maskinskriven text är mer ”oväntad” och bjuder på fler visuella ”överraskningar” än digitala motsvarigheter; assemblaget människa-maskin i fallet ”Claude-Typewriter” skulle därmed producera en relativt sett högre informationstäthet i meddelandet än om det skrevs på ordbehandlare. Men givetvis befinner vi oss då i en kontext som intresserar sig för det som Shannon själv var angelägen att hålla utanför synfältet: mening. Informationsteorin – som han ska lägga grunden för i det senare arbetet A Mathematical Theory of Communication och dess principer för informationstentropi – bryr sig lika lite om materiella egenskaper som litterärt innehåll. För att beräkna sannolikheten av krona eller klave behöver vi inte veta någonting om myntets material eller eventuella inristningar, det räcker att det kan falla mot en yta och lika gärna lägga sig på det ena eller andra hållet. När den nya litteratur- och mediehistoriens materiella vändningar flirtar med datorer, informationsteorier och matematisk statistik är den därför alltid redan djupt upptagen av mening på ett sätt som Kurt Gödel, Alan Turing, Harry Nyquist och Claude Shannon högaktningsfullt ignorerade (och som Latour i fallet Turing börjat rucka på när han talar om pionjärarbetet från 1936 som kitsch).

Kittlers muttrande över att de grafiska gränssnitten gjorde PC:n störande lätthanterlig och Wolfgang Ernsts påstått ”kyliga” mediearkeologiska utsvävningar visar tydligt att inte endast hermeneutiken sysslar med innebörd, tolkning och – mening. Med andra ord att medieteoretiska program med förankringar främst, men inte endast, i tyskt 1980-tal och som har beskyllts för att börja i maskinen och ignorera det sociala likafullt är akut upptagna med den så kallade människan och hennes förståelse av mening. Utanför den symboliska logiken, som nämnda matematiker sysslade med, är allting tolkning. Frågan är om inte den stilistiska rikedom vi möter hos exempelvis Kittler är ett utmärkt prov på just det problem som Shannon ville lösa: ord och meningars tvetydigheter, språkets inneboende redundans. Det vill säga: allt som skapar kostnader vid överföringen i form av oönskat tolkningsarbete. I andra änden av denna tangents riktning visar Lotta Lotass i ”Blessant mon cœur d’une longeur monotone” hur detta obestämbara brusande omvänt kan förstås som konstens potential. Hon beskriver här hur den ryske filologen och semiotikern Jurij Lotman tog hjälp av den matematikern Andrej Kolmogorovs idéer om språkets entropi för att demonstrera hur variationer i uttryckssätt leder till större oordning och därmed svårighet att avgöra ”vad som hör till det överförda och vad som är brus – allt kan vara meningsbärande.” Till och med skriftverktyget, frestas man att tillägga.

Frontalattack på en engelsk skribent

I det sammanhanget är det värt att uppmärksamma att Shannons informationsteoriartikel som publicerades 1948 i tidskriften Bell Systems Technical Journal – och alltså inte var maskinskriven som studentuppsatsen utan tryckt – innehöll ett subtilt litet nyp mot kollegorna inom filosofi och humaniora. Syftet var att konstruera en komprimeringsmetod för en samling tecken och då var det väsentligt att känna till sannolikheten för varje teckens förekomst i en given mängd. Shannons exempel var bokstäver i ett meddelande där han använde förekomstfrekvenserna för bokstäver i engelsk text med t ex E som den vanligaste (12,5%) följd av T (9,25%) och de vanligaste sammansättningarna av två tecken, så kallade bigram, är TH följt av HE et cetera. I exemplet börjar Shannon med helt slumpmässiga teckenkombinationer och får:

XFOML RXKHRJFFJUJ ZLPWCFWKCYJ FFJEYVKCQSGHYD QPAAMKBZAACIBZLHJQD.

I nästa steg ordnar han tecknen efter statistisk frekvens i engelskan:

OCRO HLI RGWR NMIELWIS EU LL NBNESEBYA TH EEI ALHENHTTPA OOBTTVA NAH BRL.

Därefter enligt bigram-frekvens, följt av trigram-frekvens och sedan med hela ord fast i slumpmässig ordningsföljd (dessa exempel ej medtagna här). När han så till slut ordnar orden så att även de uppträder i sannolikhetsordning, får han:

THE HEAD AND IN FRONTAL ATTACK ON AN ENGLISH WRITER THAT THE CHARACTER OF THIS POINT IS THEREFORE ANOTHER METHOD FOR THE LETTERS THAT THE TIME OF WHO EVER TOLD THE PROBLEM FOR AN UNEXPECTED.

Och om detta resultat – som baseras på en ordbank som slumpmässigt valts ut från New York Times – skrev han att belåtet att ”sequences of four or more words can easily be placed in sentences without unusual or strained constructions. The particular sequence of ten words ’attack on an English writer that the character of this’ is not at all unreasonable.” [min kurs.]. Här hade hans matematiska modell, så att säga på egen hand, skapat en syntaktisk mening vars semantiska innehåll, av slumpmässiga orsaker, ironisk nog var meningsbärande just i frågan angående informationens mening. Informationsteorin hade, med hjälp av statistiska metoder, ur en av språkets främsta korpora framtvingat erkännandet av dess eget paradigmatiska nederlag; V.S.B. (”vilket skulle bevisas”).

Kusliga leksaker

Den torra humorn tog sig även andra, mer uppenbara, uttryck. Shannon, som sade sig föredra ”good problems” framför faktiska tillämpningar, lyckades ändå samla ihop ett helt rum av mekaniska apparater och leksaker som han konstruerat för att testa eller illustrera olika principer. Till exempel var han själv en skicklig jonglerare och blev därmed intresserad av bollarnas rörelser i luften vilket ledde till att han byggde ett antal mekaniska jonglörer. Hans fru har i intervjuer talat om hans ”split personality” med plats för såväl abstrakt matematik som egenhändigt konstruerad mekanik. Frågan är emellertid om inte det teoretiska och det praktiska var två sidor av samma undran – att det rörde sig om en fogning snarare än splittring – där bägge var nödvändiga för att tänka kreativt om kalkylering med hjälp av elektrisk ström, informationsöverföringens gränser med mera. De bollande robotarna kan man då se som ett typiskt uttryck för hans långt drivna vilja att omsätta matematisk teori i vardagens miljöer.

Den mest kända av Shannons leksaker är tveklöst den som Marvin Minsky kallade för ”the useless machine” men som han själv kallade för ”the ultimate machine”. Det är en liten trälåda med en spak på och när man för spaken i läge ”på” öppnas locket och en arm sträcks ut som knuffar tillbaka spaken i läge ”av”. Denna apparat gjorde intryck på science fiction-författaren Arthur C. Clarke när han besökte Bell Labs i slutet av 1950-talet. ”It”, skriver han i Harper’s Magazine, ”haunts me as it haunts everyone else who has ever seen it in action. It is the Ultimate Machine–the End of the Line. Beyond it there is Nothing. [—] The psychological effect, if you do not know what to expect, is devastating. There is something unspeakably sinister about a machine that does nothing – absolutely nothing – except switch itself off.”

Kittler och Hayles revisited

Att studera Shannons magisteruppsats som en mediehistorisk artefakt kan i bästa fall visa hur inte ens de mest matematiskt rigorösa och genikultgrundande uppvisningarna i logisk konsekvens står fria från de nedskrivningsparadigm vari de är ohjälpligt nedsänkta. I ett av de arbeten som indirekt varit förutsättningen för den digitala datorn och därmed ordbehandling och textbearbetning på datamaskin, hoppar de enskilda tecknen upp och ner på raden som svarta loppor. Skrivmaskinen, länge ansedd som höjden av precision och opersonlighet, ställd i tjänst för att skissera konturerna för sin efterföljare vars användare omsider skall vända sig till den förra i en ursäktande, nostalgisk gest. Och nog är det en viktig poäng Kittler gör när han lyfter fram ett-till-ett-förhållandet mellan tangent och tecken i skrivmaskinens värld, men är det inte snarare den digitala eran som präglas av dialektiken mellan närvaro och frånvaro? Med en skrivmaskin kan tecknet lysa tydligt från arket eller grumlas av gammalt bläck i typen eller vara så löst anslagen att den knappt går att skönja från papperets fibrer. Den bekanta analoga skalan i successiva men oändligt förfinade steg från svart till vitt. I datorn, däremot, är varje tecken lika med en sträng av ettor och nollor. Saknas någon bit blir det inget halvt tecken utan ingenting alls eller någonting helt annat, det vil säga antingen fullständig närvaro eller fullständig frånvaro. Precis som i Shannons reläkopplingar. Det hör ihop, förstås, med det som Hayles säger om svårigheten att radera eller ändra det som finns lagrat i ”kroppar” – böcker eller människor. Men att kalla det för ”text-as-image”,,med tanke på att texter uppträder som bilder på bildskärmar, blir missvisande för vår tid där texten som bild för tankarna till avfotograferade eller inskannade texter som inte är sökbara på tecken- eller frasnivå, det vill säga inte digitaliserade annat än som just bilder. Detta är knappast utmärkande för dagens datorskrivande – där vi tvärtom befinner oss i ett universum av klipp ut och klistra in. Däremot uppträder analoga texter, till exempel maskinskrivna, som ett slags ”låsta bilder” med bokstäver och ord hopplöst – eller hoppfullt – inpräntade i en motsträvig bärare. Det indikerar vissa rörelser i vår texthantering sedan Hayles skrev om hur vi blev posthumana för knappt tjugo år sedan.

Cut and fail

Men inte ens tropen om texten som låst bild är säker mark. När man hämtar Claude Shannons uppsats från MIT Libraries Thesis Archives får man visserligen en ”bild av skrivmaskinstext” som visar spåren av den tjugoettårige studentens bångstyriga skrivdon, men den har även gjorts sökbar så att de ojämna nedslagen enkelt kan kopieras och lyftas ur sitt en gång fixerande substrat. Och när ett stycke så frigörs med hjälp av det som i 1980-talets ordbehandlingshandböcker kunde kallas för den elektroniska saxen och klistras in i ett banalt Word-dokument, erhålls följande:

”The second method of anal:rs1 s is to draw sll Pas 81 ble paths between the points under oonsideretion throu.gh the network. These paths ere drawn Blon~ the lines representing the component hinder-.,.,Bnce eleJllents of the circuit.”

Och så ser det ut som att vi är tillbaka vid det svårtydda teckenflöde som Shannon åtta år senare skulle fiska fram ur New York Times-arkivet i sitt inflytelserika arbete om informationsteorins grunder. Då var det lättare att läsa faksimilen, eller originalet eller den inskannade kopian eller… vad det nu var vi läste. Från 2000-talets disciplinerade pixelpositioner inbillar vi oss gärna att Shannons guppiga skrivmaskinsrapport avslöjar honom som människa, som hantverkare. Inte var det lätt att sudda heller och på bland annat sidan 56 har han – eller någon annan – ringat in ett tecken och skrivit ”missprint: see circuit…[otydbart]”. Längre ned på samma sida är ett ”U” överstruket men så svagt att man blir osäker. Knappast rör det sig om några filosofiska poänger av det slag som Derrida gjorde av Heideggers överkryssningar av ordet Vara [Sein] som en markering för att visa att vissa begrepp är nödvändiga men likväl ofullständiga. Hela Shannons teoretiska prestation tycks emellertid ha gällt nödvändigheten och insnävningen av dess gränser: endast det väsentliga ska räknas. Ändå läcker ofullständigheterna ut från hans jonglerande robotar och maskinskrivna manus. U:et i Shannons text ser ut att ha strukits och flyttats upp till föregående rad där samma tecken skrivits in för hand. Är ändringen typografiskt eller matematiskt motiverad? Små korrigeringar, små oklarheter. Alltsammans bidrar till upplevelsen av ett levande dokument, något som fortfarande är under arbete.