Detta är förordet till fjärde boken i skriftserien Kartotek (Sensorium Editions, 2021), som innehåller Jane Bennetts essä “System och ting: vital materialism och objektorienterad filosofi” och J.G. Ballards novell “Prima Belladonna”.
I oktober 1970 kunde den sovjetiska tidningen Pravda leverera en nyhet som sannolikt satte tankar i gungning hos många läsare. Under rubriken ”Vad löven berättar” meddelade artikeln om nyliga experiment på Laboratoriet för artificiellt klimat vid Lantbruksakademin i Moskva. Dessa visade på ett otvetydigt sätt att växter har känslor och ger uttryck för dem. Även om människors grovt kalibrerade sinnen sällan lägger märke till sådant, kunde de sensorer, mätare och visuella representationer som tagits fram på labbet både registrera och åskådliggöra ”skriken” och dödskampen hos en planta vars rötter sänktes ned i hett vatten. Den lite skakade reportern, som just konstaterat att ”växter talar … ja, de skriker”, utvecklade sitt scoop genom att intervjua forskare som pratar med sina plantor samt, mer anekdotiskt, genom att erinra sig hur han hört om en pilot som talade sitt trilskande plan till rätta, och om en kapten som konverserade sitt skepp.
Även om planet nu börjar slutta en aning, från bokstav till bild, ryms ett korn av sanning i den avslutande anekdoten: det var från grekiskans ord för den som styr ett skepp (kybernetes) som efterkrigstidens cybernetik avledde sitt namn. Och det var på detta teoretiskt tankeväckande fält som de sovjetiska plantorna växte fram.
Cybernetiken började spridas under andra världskriget genom de så kallade Macy konferenserna (1941–1960) som samlade företrädare för olika vetenskaper – fysik, biologi, matematik, psykologi, antropologi – i en inter och transdisciplinär cocktail, vilken framkallade såväl samsyn som konflikter och epistemiska hybrider. På teoretisk nivå återfanns cybernetikens förutsättning i den matematiska informationsteori Claude E. Shannon formulerat och som möjliggjorde en radikal ontologisk omvandling: allt som existerar kan beskrivas som informationsbearbetande processer. Detta gäller såväl maskiner som människor och andra djur, enligt Norbert Wieners formel i undertiteln till hans bok Cybernetics: Or Control and Communication in the Animal and the Machine (1948). I praktiken skulle denna tanke generera ett outtröttligt experimenterande med artefaktiska modeller för perception, återkopplingar och adaptiva beteenden, som William Ross Ashbys homeostat och Grey Walters konstgjorda sköldpadda.
Således handlade det inte bara om sluttande bildplan och metaforiska transporter mellan ontologiska ordningar, utan om utforskande sammanlänkningar av mänskligt och ickemänskligt, natur och kultur, organiskt och artificiellt. Den filosofiska reflektionens fokus flyttades från substanser och subjekt (som hanterar objekt) till sammansättningar, system och de relationer, utbyten och feedbackmekanismer som skapar och omformar dessa. Som den franske dykaren, iktyologen och cybernetikern Pierre de Latil konstaterade i sin La pensée artificielle (1953): vi ”träder in i en tänkandets sfär där allt är relativt”.
1971, året efter rapporten i Pravda, publicerar J. G. Ballard sin novellsamling Vermilion Sands. Titeln är namnet på en framtida solig semesterort med drag av södra Kalifornien och Arizona (Ballard skulle kalla den för ”an exotic suburb of my mind”), där människors umgänge och samspel med och inte minst estetiska relation till omgivningen förskjuts på tankeväckande sätt. Även om texterna lånar element från SF är ekona från surrealismens landskap nästan lika starka – som Salvador Dalís målningar eller den märkliga miljö och samling av föremål som träder fram än tidigare i Raymond Roussels Locus Solus (1914). Här möter läsaren molnskulptörer, poesimaskiner och skärminstallationer på en plats där hav, himmel, strand och öken ger de fyra elementen en särskild närvaro som infrastrukturer för existensen. Det är en plats där rum och tid tycks utsträckta, nedsaktade och öppna för modulationer – en ”världsomspännande svacka av leda, försoffning och högsommar som så lyckosamt gav oss tio oförglömliga år”, som situationen beskrivs i samlingens andra novell.
Denna har fått titeln ”Prima Belladonna” och dess slut sammanfaller faktiskt med slutet på den ”svacka” som semesterorten har dvalts i under tio år. De sällsamma skeenden som leder dit har packats in i titelns ord – en trop som förenar två olika kroppar och uttryck: primadonna och belladonna, en operadiva och en växt, inte minst känd för sin giftighet. Sådana sammanflätningar och intrasslingar av olika existensformer, sensoriska och begreppsliga ordningar och egenskaper utgör motorn i Ballards besynnerliga berättelse.
Intrigen är, som ofta hos Ballard, underordnad beskrivningen och dess funktion som testbädd för sinnligatankemässiga konstellationer. Primär spelplats är den musikaffär som berättaren Steve Parker driver i Vermilion Sands och som saluför växter med förmågan att frambringa klanger och sång. Dit kommer en dag den nya grannen, en överjordiskt attraktiv kvinna med blandad genetisk bakgrund (”rätt så mycket mutant i sig”) och ”djupglänsande gyllene hy och ögon som insekter”. Jane Cyracylides, som hon heter, är sångerska med en röst som framkallar unika hallucinationer hos varje lyssnare. Hon har därtill en speciell effekt på växterna, i synnerhet den orkidé av arten Khan Arachnida som sätter tonen i affären och texten.
Om vi bortser från dramats mekanismer och begrundar temaföringen är det alltså kommunikationen, begäret och de materiella utbytena mellan Jane och växterna och övriga varelser som intresserar. Allt är här i rörelse. Allt är alltid blandat, som Michel Serres skulle säga. Jane är en mutant som väcker både människors och blommors lust – första ledet i hennes efternamn pekar passande nog, via persiskan, på ett solärt majestät – och hennes eget begär går i flera riktningar. Organiskt och artefaktiskt vävs in i varandra. Orkidén får näring av både alger och gummislangar och ingår liksom övriga plantor i biokemiska system av tuber, kablar, gas och vätskeledningar och strömbrytare. Vid sidan av denna ontologiska mix iscensätts synestetiska glidningar mellan olika sinnen och kunskaps domäner och, inte minst, sätts frågor om kraft överföring och agens på spel, understruket i konfrontationen mellan Jane och orkidén.
”Prima Belladonna” skrevs redan 1956 och dess framsynthet är inte att tveka om. Inte heller dess mottaglighet vad gäller impulserna från den omedelbara samtiden. Där pågick som sagt Macy-konferenserna för fullt och biocybernetiken – bland annat i en sovjetisk kontext – experimenterade med- och analyserade system där växter kunde ingå. Däremot skulle det dröja lång tid innan de ontologiska och epistemologiska konsekvenserna av cybernetiken granskades på allvar. Här fanns en djup oro kring vad som skulle hända med människan, och det mänskligas figur, som tidigare hade upphöjts, när den jämställdes med och infogades i samma flöden och relationer av partiklar som exempel vis konstgjorda och levande sköldpaddor. Men idag, med den ”explosion av miljömässig agens” som följt på ett sekel av teknisk, filosofisk, social och estetisk cybernetisering och ekologisering av varande och tänkande, som Erich Hörl beskriver det i General Ecology (2017), är det omöjligt att inte uppmärksamma och undersöka dessa konsekvenser på ett mer generöst sätt.
Jane Bennetts ”vitala materialism” – hon vill ogärna använda termen nymaterialism med tanke på det historiska arvet från Spinoza, Bergson, von Uexküll, Whitehead, Deleuze & Guattari och andra – är en av de viktigaste teoretiska vektorerna som framträtt i en sådan omgivning såsom den utformats under det senaste decenniet. Det är en hållning som, vilket Bennett själv skriver i sin essä ”System och ting” (2014), ”tonar ned skillnaderna mellan det organiska och det oorganiska” och som vill beskriva en värld som ”snarare än att bestå av aktiva subjekt och passiva objekt [vars distribution av hävd varit både antropocentrisk, eurocentrisk och patriarkalt orienterad], består av livliga och i grunden interaktiva material, av både mänskliga och ickemänskliga kroppar”.
Om Bennett i Vibrant Matter (2010) analyserade kraften och agensen hos föremål och assemblage är det alltså den skenbara motsättningen mellan system och ting som utgör fokus i essän, vilken bearbetas i en jämförelse mellan den materialism hon förespråkar och den objekt-orienterade filosofin hos Graham Harman och Timothy Morton. På goda grunder ifrågasätter Bennett anklagelsen från de senare att relationellt orienterade tänkare skulle försumma ting och kroppar – så framhålls exempelvis getingen och orkidén i Deleuzes & Guattaris Tusen platåer (1980) – och hon understryker det ofruktbara i att behöva ”välja mellan objekt och deras relationer”:
Alla jordiska kroppar, med varierande men alltid begränsad varaktighet, påverkar och påverkas av varandra. Och de bildar brusiga system eller tillfälligt fungerande assemblage som, i lika hög grad som varje enskilt ting, är platser för effektivitet och dragningskraft. Dessa system (ibland motspänstiga och omättliga, men aldrig slutna eller suveräna) frambär verklig förändring. De ger upphov till nya konfigurationer, individuationer och affektionsmönster.
Ett sådant påstående kan placeras i marginalen av novellen och kasta ljus på utväxlingarna och metamorfoserna i ”Prima Belladonna”. Den interaktion och det begär som löper genom och mellan mänskliga och ickemänskliga kroppar i Ballards stycke formar inte ett slutet utan snarare ett ”brusigt” system som inbegriper förändring. Tilldragelserna kring Jane, vars föräldrar gav henne ett arv av både mineralisk underjordisk och erotisk kroppslig karaktär (fadern var gruvingenjör, modern dansös), sätter djupa spår hos berättelsens personer och hennes möte med den livaktiga orkidén rubbar till och med den tioåriga svacka som vaggat semesterorten Vermilion Sands.
Intressant nog figurerar inte cybernetiken i Bennetts text. Dess betoning av feedback och kontroll var också, särskilt i dess initiala fas, ett försök att kontrollera systemen för kommunikation och interaktion, att utestänga brus och överskott, men också den vitala och sårbara kroppen som en störning och ett materiellt reflexivt veck i de processer som studerades. Men sådana utestängningar blev i längden omöjliga. Som N. Katherine Hayles har visat är detta uppenbart i senare faser av cybernetiken såväl som i olika former av relationell filosofi idag.
Detta var, som Hayles också påminner om, något litteraturen visste från första början. Dess kunskap rör det konkreta, singulariteter. Eller som Bennett formulerar saken ur sitt perspektiv: ”Texter är kroppar som genom att göra människans varseblivning mer akut kan lysa upp de kroppar vars primära förmedlare av affektivitet är mindre ordrika: växter, djur, grässtrån, hushållsföremål, skräp.” Det är ett sinnligt vetande som alstrar energi ur affekterna i de assemblage som hos Ballard bildas av musikförsäljare, mutanter och orkidéer, beröringar och blickar, kablar, tuber, solljus och musik: ”Jag vände mig om och såg hur kvinnan stirrade stint på växten alltmedan hennes hy stod i brand och insekterna i hennes ögon slingrade som galna. Arakniden sträckte sig mot henne med uppsvälld kalk och blad som blodröda sablar.”
Växter talar och skriker, konstaterade reportern i Pravda. De åtrår, skapar och förgör, precis som andra varelser, konstaterar Ballard i sin sällsamma fiktion om cybernetik och miljömässig agens.
Jesper Olsson
Leave a Reply